Lastsäkring: regler och krav för lastbil, släp och personbil

Lastsäkring är de metoder som håller lasten på plats under transporten. Enligt Transportstyrelsens föreskrifter TSFS 2017:25 ska lastsäkringen klara 0,8 gånger lastens vikt framåt och 0,5 gånger vikten bakåt och åt sidorna. Grundkraven gäller inte bara lastbilar utan också personbilar och släpkärror. Här finns krafterna, friktionstabellen, spännbandens märkning, ett räkneexempel och reglerna för kontroll, med paragraf till varje regel. Lastsäkring ingår också i utbildningen för YKB.

Vad är lastsäkring?

Lastsäkring är metoder för att hålla kvar lasten i avsett läge under transport. Så definieras ordet i 6 § i TSFS 2017:25, Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om lastsäkring och kontroll av lastsäkring på och i fordon. Som last räknas allt gods på den del av fordonet som är byggd för last och som inte sitter fast varaktigt. Gods i passagerarutrymmet räknas också (6 §).

Grundregeln står i 3 kap. 80 § trafikförordningen (1998:1276). Last får inte medföras så att den kan utgöra fara för person, skada egendom, släpa efter eller falla av fordonet, orsaka störande damm, försvåra körningen eller framkalla onödigt buller. Lasten ska vara fastgjord om lastutrymmet eller lasten kräver det, och övertäckt om det behövs. Lasten får inte heller hindra förarens sikt eller möjlighet att manövrera, eller skymma lyktor, strålkastare, stopptecken och körriktningstecken (78 §).

Transportstyrelsen får meddela föreskrifter om säkring av last, om lastsäkringsutrustning och om dokumentation (13 kap. 7 §). De föreskrifterna är TSFS 2017:25. De gäller sedan den 20 maj 2018 och ersatte då TSVFS 1978:10. Föreskrifterna har inte ändrats sedan dess, enligt Transportstyrelsens register den 8 november 2026.

Föreskrifterna bygger på EU:s direktiv 2014/47/EU om tekniska vägkontroller. Bilaga III till direktivet räknar upp standarder, till exempel EN 12195-1 för beräkning av surrningskrafter (avsnitt I.5). Direktivet säger att lastsäkringen får utföras enligt dem (art. 13.2). I Sverige ska de användas på de tunga nyttofordon som räknas upp i 4 § (11 §). I de allmänna råden hänvisar Transportstyrelsen till EU-kommissionens Europeiska riktlinjer för bästa praxis, Lastsäkring för vägtransport (7 §). Riktlinjerna är inte bindande på samma sätt som en rättsakt (anmärkning 3).

Vilka regler och krav gäller för lastsäkring?

Lastsäkringen ska klara 0,8 gånger lastens vikt framåt och 0,5 gånger vikten bakåt och i sidled (7 § TSFS 2017:25). Krafterna kommer av att fordonet accelererar och bromsar. Samma tal står i bilaga III till direktiv 2014/47/EU, som dessutom säger att lastsäkringen allmänt ska hindra lasten från att luta eller välta.

Lastsäkringen ska hindra att lasten eller delar av den förflyttas på fordonet under transporten (8 §). Resten av 8 § är allmänna råd. Med förflyttning bör menas att lasten glider, tippar, vandrar eller rullar. Vid risk för tippning bör lasten säkras i sidled för 0,6 gånger vikten. Last som kan vandra av vibrationer bör förstängas eller surras, och rullande gods bör säkras med klossar eller annan lämplig utrustning.

Utrustningen ska vara lämpad för lasten och får inte vara skadad på ett sätt som påverkar funktionen eller säkerheten. Den ska fungera under hela tiden den används (9 §). Typ, antal och egenskaper ska väljas så att utrustningen klarar krafterna i 7 § utan att dess LC överskrids (10 §).

7–10 §§ gäller alla fordon som föreskrifterna omfattar: motordrivna fordon och de släpvagnar och terrängsläp de drar, men inte motorcykel, moped och släp efter dem (2–3 §§). 11–16 §§ gäller bara nyttofordon med en konstruktionshastighet över 25 km/h: tung lastbil, tung buss, hjultraktor T5 för mer än 40 km/h och släpvagn över 3,5 ton som dras av ett sådant fordon (4 §). Ett nyttofordon används främst för gods- eller persontransporter i kommersiellt eller yrkesmässigt syfte (6 §). En tung lastbil har en totalvikt över 3,5 ton (2 § lag (2001:559) om vägtrafikdefinitioner). För farligt gods och levande djur gäller dessutom egna föreskrifter (5 §), se ADR-guiden.

Hur mycket vikt måste en lastsäkring tåla?

Framåt 80 procent av lastens vikt, bakåt och åt sidorna minst hälften. Så beskriver Transportstyrelsen kraven i 7 §. För 1 ton last ska säkringen alltså klara en kraft som motsvarar 800 kilo framåt och 500 kilo bakåt och åt sidorna. Talen är vår egen uträkning ur 7 §, och tabellen ovan visar samma sak för 10 ton.

Utrustningen märks med krafter i dekanewton, daN. 1 daN är 10 newton (EU:s riktlinjer avsnitt 6.1.2), ungefär tyngden av ett kilo. En kraft som motsvarar 8 ton är ungefär 7 850 daN, enligt vår uträkning. Hur många band som behövs avgörs av friktionen och metoden, se avsnittet om hur man räknar ut lastsäkring.

Vem ansvarar för lastsäkringen?

Föraren. Det är enligt trafikförordningen föraren som ansvarar för att lasten är säkrad så att den inte kan utgöra någon fara, skriver Transportstyrelsen. En förare av ett motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om last i 3 kap. 78–83 §§, eller mot föreskrifter för tillämpningen av 80–83 §§, döms till penningböter (14 kap. 3 § trafikförordningen). Kan föraren i stället dömas enligt brottsbalken eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, till exempel för vårdslöshet i trafik, gäller det straffet (14 kap. 14 §).

Ägarens ansvar är smalare. När någon annan kör gäller ägarens skyldighet bara vissa regler om vikter, som släpvagnsvikt, totalvikt, axeltryck och bruttovikt, och inte reglerna om last (1 kap. 5 § och 14 kap. 11 §).

EU:s riktlinjer, som inte är bindande, beskriver ett bredare ansvar. Enligt dem har alla i logistikkedjan en del i ansvaret för att lasten packas och lastas rätt: packare, lastare, transportföretag, operatörer och förare. Fördelningen bygger på konventioner, lagar och avtal, och riktlinjerna rekommenderar ett skriftligt avtal om vem som gör vad (avsnitt 1.3). För föraren nämner riktlinjerna bland annat att se över lasten och kontrollera lastsäkringen regelbundet under färden, om lasten går att komma åt.

Arbetsgivaren bär det yttersta ansvaret för att minska riskerna för de anställda i trafiken, och dåligt säkrad last är en av de faktorer som har spelat in vid olyckor, enligt Arbetsmiljöverket. Myndigheten skriver också att många allvarliga olyckor sker vid lastning och lossning, till exempel när någon kläms under fallande gods.

Vilka metoder för lastsäkring finns?

Tre grundmetoder: låsning, förstängning och surrning. Lasten bör säkras med en av dem eller en kombination (8 § allmänt råd i TSFS 2017:25). Direktiv 2014/47/EU räknar direkt surrning och överfallssurrning som två egna metoder (bilaga III avsnitt I.4). Friktionen mellan lasten och flaket är ingen egen metod, men den räknas in när man bedömer hur mycket säkring som behövs.

• Låsning: lasten säkras med mekaniska anordningar, till exempel containerlås (6 §). EU:s riktlinjer kallar låsning den absolut bästa metoden (avsnitt 5.2).
• Förstängning, som också kallas blockering: lasten ligger an mot annan last eller mot fasta delar på lastbäraren, till exempel framstam, sidolämmar, sidoväggar, stöttor, kilar eller bommar (6 §).
• Surrning: lasten hindras från att flytta sig eller tippa med surrningsanordningar, till exempel spännband (6 §).
• Direkt surrning: banden håller emot när lasten börjar röra sig, och kraften i bandet ökar med rörelsen. Band av syntetfiber kan töjas upp till 7 procent, så förspänningen ska vara så hög som möjligt, men högst 0,5 LC (riktlinjerna avsnitt 5.5). Vid diagonal surrning med fyra band mellan surrningspunkter på lasten och på fordonet bör vinkeln mot körriktningen helst vara 30–45° (avsnitt 5.5.1).
• Överfallssurrning, eller friktionssurrning: bandet går över lasten och pressar den mot flaket, så att friktionen ökar. Där är det förspänningen STF som räknas, inte LC. På gods som ger efter kan spänningen sjunka till hälften eller ännu lägre, så banden kan behöva dras åt under resan (avsnitt 5.6).
• Friktion: den största friktionskraften är kontaktkraften gånger friktionsfaktorn. Vertikala vibrationer under körningen kan minska kontaktkraften och därmed friktionen (avsnitt 1.4).

Vad är förstängning och hur stort glapp får det vara?

Förstängning betyder att lasten ligger an mot annan last eller mot fasta delar på fordonet (6 § TSFS 2017:25). Det sammanlagda fria utrymmet mellan lastenheterna, eller mellan lasten och fordonet, får vara högst 15 cm, och vid tungt, stumt gods ska det minimeras (16 §). Regeln gäller de tunga nyttofordon som räknas upp i 4 §.

EU:s riktlinjer har samma gräns när bara förstängning används: summan av de tomma utrymmena bör inte vara mer än 15 cm i någon horisontell riktning. Tomrum fylls gärna med tomma lastpallar och med träribbor som kilas fast. Material som ger efter eller krymper, till exempel säckväv eller skum, bör inte användas (avsnitt 5.4).

Dörrar som är byggda för att ge ett visst förstängningsmotstånd bör räknas som en hållfast vägg, om lasten är lastad så att den inte faller ut när dörrarna öppnas (16 § allmänt råd). Framstam, sidolämmar och andra fordonsdelar som används ska tåla påfrestningarna från lasten (15 §), och deras hållfasthet bör visas med märkning eller certifikat (15 § allmänt råd). Vid en kontroll är för stort avstånd till en vägg som används för förstängning en större brist, och mer än 15 cm, med risk att väggen penetreras, en farlig brist (bilaga 3 punkt 20.1.1).

Friktionskoefficient för lastsäkring: tabell

Friktionsfaktorn, som också kallas friktionskoefficient, används för att räkna ut hur mycket friktionen mellan lasten och underlaget håller emot. Värdena i tabellen får användas vid lastsäkring och står i bilaga 1 till TSFS 2017:25, som ett utdrag ur standarden EN 12195-1:2010. Ytorna får vara torra eller våta, men de ska vara rena och fria från olja, fett, frost, is och snö.

Friktionsfaktorn 0,2 ska användas om kontaktytorna inte är rensopade och fria från olja, fett, frost, is och snö. Den ska också användas om materialkombinationen inte finns i tabellen och inte kan styrkas på annat sätt. Vill man i de fallen räkna med mer än 0,2 krävs ett intyg, till exempel från ett friktionsprov. Det ska också kontrolleras att friktionsfaktorn passar den faktiska transporten (bilaga 1).

Lägg märke till plastpallarna: mot plywood är friktionsfaktorn 0,2, lika låg som för ett smutsigt flak. En friktionsmatta av gummi har friktionsfaktorn 0,6.

Vad gäller för spännband vid lastsäkring?

Spännband på tunga nyttofordon ska vara märkta med sin hållfasthet enligt standarden, eller så ska hållfastheten intygas med ett certifikat. Kravet gäller all flyttbar lastsäkringsutrustning på de fordon som räknas upp i 4 §, utom tillfälligt byggda träkonstruktioner för förstängning (14 § TSFS 2017:25). Standarden för band av syntetfiber är EN 12195-2 (direktiv 2014/47/EU bilaga III). Etiketten är viktig, eftersom LC och STF nästan inte går att bedöma med ögat (EU:s riktlinjer avsnitt 4.1.1). Märkningen betyder följande:

• LC, Lashing Capacity, är den största tillåtna belastning som surrningsutrustningen är konstruerad att motstå, alltså den säkra belastningen (6 § TSFS 2017:25 och riktlinjerna avsnitt 4.1). Den används vid direkt surrning. Anger tillverkaren två LC-värden är det bara det lägre som definieras i standarden och som ska användas i beräkningen (avsnitt 4.1.1).
• STF, Standard Tension Force, är förspänningen i bandet efter att spärrhandtaget har dragits åt med handkraften SHF. Den verkliga spänningen kan bli högre eller lägre. Det är STF som räknas vid överfallssurrning (avsnitt 4.1.1 och 5.6).
• SHF är handkraften som STF mäts med, 50 daN (avsnitt 4.1.1).
• Transportföretag använder oftast band av polyester som är 50 mm breda och har STF 250–500 daN och LC 1 600–2 000 daN (avsnitt 4.1.1).

När ska ett spännband kasseras?

När det är skadat på ett sätt som påverkar funktionen eller säkerheten. Då får det inte användas, och utrustningen ska fungera under hela tiden den används (9 § TSFS 2017:25). Föreskrifterna räknar inte upp vilka skador som gör att ett band ska kasseras. Vid en kontroll bedöms bristerna efter bilaga 3.

Ett band med saknad eller skadad etikett men i gott skick är en mindre brist. Saknas etiketten och bandet är tydligt slitet blir det en större brist. Skadade band är en större brist, och band som är så försämrade att de inte längre är lämpliga att använda är en farlig brist. Knutar på banden är också en farlig brist, och saknade kantskydd en större (bilaga 3 punkt 20.3.2, 20.3.3 och 20.3.5).

Skydda bandet och etiketten mot vassa kanter med kantskydd eller skyddshylsor, eftersom ett spänt band lätt kapas av kanter på stål, betong eller hård plast. Spärrhjulet ska alltid vara låst under transporten (EU:s riktlinjer avsnitt 4.1.1).

Vad är surrning med grimma?

Surrning med grimma hindrar lasten från att glida eller tippa i en riktning, oftast framåt eller bakåt (EU:s riktlinjer avsnitt 5.5.4). Bandet går från en surrningspunkt på ena sidan av fordonet, längs lastens framände eller bakände, och fästs på andra sidan, mittemot eller nästan mittemot.

För att bandet inte ska glida ned kan tomma pallar läggas framför lasten. Banden kan också korsas diagonalt över lastens framände. Det kallas kryssurrning och är en kombination av överfallssurrning och grimma (avsnitt 5.5.4 och 5.7). En tredje variant är en slinga över lastens övre framkant som dras bakåt längs lasten på båda sidor. För gods som inte är så stabilt bör effekten provas.

I riktlinjernas räkneexempel säkras en trälåda med två överfallssurrningar och en grimma framåt, fäst ungefär en meter bakom lådans framkant. Där håller de två överfallssurrningarna 1,7 ton framåt och grimman 7,5 ton, så lådan får väga 9,2 ton (avsnitt 6.1.2–6.1.4).

Vad gäller för kätting och stöttor?

Kätting för lastsäkring ska ha en etikett med LC-värdet, och kedjorna beskrivs i standarden EN 12195-3 (EU:s riktlinjer avsnitt 4.1.2). Enligt standarden ska spännanordningen ha ett skydd mot att lossna, och en spännanordning med mer än 150 mm spel efter spänning är inte tillåten. En kedja i klass 8 med 10 mm diameter har en LC på högst 6 300 daN.

En skadad kedja ska tas ur bruk. Som tumregel är en kedja utsliten när den är mer än 3 procent längre än sin teoretiska längd. En öppen krok ska fästas i en ring som är gjord för det, aldrig i en vanlig länk i kedjan (avsnitt 4.1.2).

Stöttor används för förstängning i sidled och ibland framåt, helst med en surrning högst upp som stöd (avsnitt 2.5). Hur mycket en stötta tål beror på materialet, tvärsnittet och infästningen, och det varierar från 250 till 10 000 daN. Värdet är svårt att uppskatta och bör därför certifieras av fordonskonstruktören. Enligt föreskrifterna ska stöttor och andra fordonsdelar klara påfrestningarna från lasten (15 § TSFS 2017:25). För svaga stöttor är en större brist vid en kontroll (bilaga 3 punkt 10.4.2).

Hur räknar man ut lastsäkring?

Räkna ut kraften i varje riktning, dra av det som friktionen tar upp och säkra resten med förstängning eller surrning. Beräkningar ska göras enligt standarden EN 12195-1 (EU:s riktlinjer kapitel 6). Ofta behövs ingen beräkning. Förstängs lasten åt alla håll i ett fordon med XL-kod som är utrustat enligt sitt intyg, behövs ingen mer lastsäkring om friktionsfaktorn är minst 0,3, även med full last (kapitel 6).

Exemplet nedan är vår egen förenklade uträkning och ingen godkänd beräkning för en verklig last. Det följer principen i riktlinjernas balansberäkning, där friktionskraften är friktionsfaktorn gånger lastens tyngd (avsnitt 6.3). Riktlinjernas beräkningar enligt standarden räknar i flera fall också med säkerhetsfaktorer, till exempel 1,25 framåt vid överfallssurrning (avsnitt 6.1.2), så en riktig beräkning kan ge högre krav. Lasten är 10 ton gods på träpallar på ett rent golv av plywood.

• Krafterna enligt 7 §: 0,8 × 10 = 8 ton framåt, 0,5 × 10 = 5 ton bakåt och 5 ton åt sidorna.
• Friktionen: sågat trä mot plywood har friktionsfaktorn 0,45 (bilaga 1). Friktionen tar upp 0,45 × 10 = 4,5 ton i varje riktning.
• Kvar att säkra: 8 minus 4,5 = 3,5 ton framåt, och 5 minus 4,5 = 0,5 ton bakåt och åt sidorna.
• Tippning kontrolleras för sig. Riktlinjerna gör det med lastens mått och tyngdpunkt, utan friktionsfaktorn (avsnitt 6.1.5). Kan lasten tippa bör den säkras i sidled för 0,6 × 10 = 6 ton (8 § allmänt råd).
• Smutsigt eller isigt golv: då gäller friktionsfaktorn 0,2. Friktionen tar bara upp 2 ton, och 6 ton framåt och 3 ton bakåt och åt sidorna ska säkras på annat sätt.
• De 3,5 tonnen framåt, ungefär 3 430 daN, kan tas av framstammen om lasten står an mot den och framstammen tål det (15 §). Annars behövs surrning, till exempel en grimma.
• Överfallssurrning räcker dåligt framåt. Riktlinjerna återger standardens formel för överfallssurrning, ekvation 10 i EN 12195-1, så här (avsnitt 6.1.2): lastvikt = antal band × 2 × friktionsfaktor × sinus för bandets vinkel mot flaket × förspänningen i kN, delat med 9,81 × (accelerationsfaktorn minus friktionsfaktorn × 1,0) × säkerhetsfaktorn. Talet 1,0 är den lodräta accelerationsfaktorn. Svaret blir i ton. Säkerhetsfaktorn är 1,25 framåt och 1,1 bakåt och åt sidorna.
• Vår egen uträkning med formeln: ett band med STF 400 daN, alltså 4 kN, som går lodrätt ned på båda sidor av lasten håller vid friktionsfaktorn 0,45 ungefär 6,7 ton i sidled och bakåt, men bara ungefär 0,84 ton framåt. För 10 ton krävs då 2 band för sidled och bakåt, men 12 band framåt. Med friktionsfaktorn 0,2 krävs 21 band bara för sidled. Framåt behövs därför förstängning eller en grimma.

Vad är TYA:s lathund för lastsäkring?

En tryckt lathund i fickformat för att räkna ut lastsäkring ute i fält, enligt TYA. Den bygger på TSFS 2017:25 och på beräkningsprinciperna i standarden EN 12195-1:2010. Tabellerna i lathunden räknar med spännband med LC 1 600 daN och STF 400 daN, skriver TYA.

Lathunden beställs från TYA. Den som har band med andra värden kan räkna om tabellerna med TYA:s tabellomvandlare, ett Excelark som går att ladda ned. TYA har också en branschnorm för lastsäkring med exempel på hur olika gods kan säkras, och den går att ladda ned som pdf. TYA skriver att också andra underlag kan användas, bland annat EU:s riktlinjer för bästa praxis och CTU-koden.

Vi återger inga tabeller eller texter ur lathunden. Räkneexemplet på den här sidan är vårt eget och bygger på föreskriften och EU:s riktlinjer. Yrkesintyg har ingen koppling till TYA.

Gäller lastsäkringsreglerna för släpvagn och personbil?

Ja. Kraven i 7–10 §§ gäller alla motordrivna fordon och de släpvagnar de drar, utom motorcykel och moped (2–3 §§ TSFS 2017:25). 2 § skiljer inte på yrkesmässig och privat körning, så kraven gäller också den som kör personbil med släpkärra. Lasten ska alltså klara 0,8 gånger sin vikt framåt och 0,5 bakåt och åt sidorna även i en personbil, och föraren ansvarar (3 kap. 80 § och 14 kap. 3 § trafikförordningen).

Kraven på standarder, märkt utrustning och högst 15 cm glapp i 11–16 §§ gäller däremot bara tunga nyttofordon och släpvagnar över 3,5 ton efter dem (4 §). För fordon upp till 3,5 ton kan andra standarder gälla, till exempel ISO 27955 och ISO 27956, enligt EU:s riktlinjer (avsnitt 1.2).

Transportstyrelsen ger de här råden för personbil och släp:

• Inne i bilen: stuva lasten mot ryggstöd och sidor, lägg ned last som kan tippa och använd lastöglor om bilen har dem. Undvik tung last ovanför ryggstödet och lägg inga lösa föremål på hatthyllan.
• Släpkärra: säkra all last så att den inte kan förskjutas eller falla av. Spännband med spännare rekommenderas, eftersom de trycker lasten bäst mot flaket. Var noga med kultrycket så att varken bilen eller kärran lyfter.
• Takräcke och takbox: lasten ska klara rörelser åt alla håll. Maxvikten på taket gäller lasten och boxen tillsammans, se bilens instruktionsbok.
• Lägg lastens tyngdpunkt så lågt och så nära bilens mitt som möjligt.
• Rep till lättare last ska ha rätt dimension och vara i gott skick.

Hur säkras container och biltransport?

En ISO-container bör helst köras på ett flak med vridlås, och fyra vridlås bör användas så att containern inte kan röra sig (EU:s riktlinjer avsnitt 5.2 och 8.3). Det är låsning, en av de tre grundmetoderna (6 § TSFS 2017:25). Standarderna för ISO-containrar är ISO 1161 och ISO 1496 (direktiv 2014/47/EU bilaga III). Lasten inne i containern ska också säkras: en container är en lastbärare, och last på lastbärare räknas som last i föreskrifterna (6 §).

Enligt ISO-standarden ska kortväggarna i en ISO-container tåla 40 procent av containerns största lastvikt och sidoväggarna 60 procent, jämnt fördelat över väggen. Har containern surrningsringar tål de i golvet minst 1 000 daN, i nyare containrar ofta 2 000 daN. Surrningspunkterna i de övre sidoskenorna tål minst 500 daN (riktlinjerna avsnitt 2.8).

Ska containern vidare med fartyg eller tåg kan kraven i CTU-koden från IMO, ILO och UNECE gälla (riktlinjerna avsnitt 1.2). Koden är en frivillig uppförandekod för packning av godstransportenheter, till exempel containrar, i hela den intermodala kedjan, enligt IMO.

Bilar och skåpbilar på ett biltransportfordon säkras med friktion, förstängning och surrning tillsammans, om tillverkaren av transportfordonet inte har egna instruktioner (riktlinjerna avsnitt 8.5):

• Friktion: bilens broms ska vara åtdragen och växeln i parkeringsläge, ettan eller backen.
• Förstängning: kilar eller blockeringsstänger framför eller bakom hjulen. De ska vara minst 17 procent av hjuldiametern höga och sitta fast i flaket.
• Surrning: band enligt EN 12195-2 med LC på minst 1 500 daN, över däckets slitbana och fästa i flaket så nära däcket som möjligt.
• Normalt säkras två hjul, helst diagonalt mot varandra, med både kilar och band. På den bakersta bilen säkras ett hjul till. Bilarna lastas helst med fronten framåt.
• Riktlinjerna avråder från att surra bilens fjädrade kaross direkt mot transportfordonet.

När ska utskjutande last märkas ut?

När lasten skjuter ut framför fordonet eller mer än en meter bakom fordonet. Då ska lastens yttersta del vara tydligt utmärkt vid färd på väg (3 kap. 82 § trafikförordningen). Last som skjuter ut mindre än en meter framåt behöver inte märkas ut om den syns tydligt för andra. Redskap och utrustning som inte sitter fast räknas också som last.

I mörker, skymning och gryning, och när vädret eller andra omständigheter kräver det, ska lasten märkas ut framtill med en lykta med vitt ljus och vita reflexer, och baktill med en lykta med rött ljus och röda reflexer. Reflexerna ska sitta så lågt att de fångar andra fordons halvljus (82 §). Transportstyrelsen föreslår till exempel en röd vimpel för att märka ut lasten.

Last som skjuter ut i sidled ska märkas ut om den är bredare än 260 cm eller skjuter ut mer än 20 cm, om delarna inte ändå syns tydligt. I mörker ska lyktorna och reflexerna sitta mindre än 40 cm innanför lastens ytterkant, eller på kanten om lasten är bredare än 260 cm (83 §). Hur bred lasten får vara på väg står i 4 kap. 15 §.

Kedjor, rep, presenningar och annat som håller fast eller skyddar lasten får inte hänga löst utanför fordonet eller släpa i marken (81 §).

Vem kontrollerar lastsäkringen och vad händer vid brist?

Polis eller bilinspektör kontrollerar lastsäkringen, och den som kontrollerar ska ha kompetens för det (13 och 17 §§ TSFS 2017:25). Kontrollen får omfatta de undersökningar som behövs för att hitta brister (18 §). Bristerna delas in i mindre, större och farliga efter tabellen i bilaga 3, vars värden är vägledande. Vid flera brister bedöms transporten efter den allvarligaste, och förstärker bristerna varandra hamnar den i nästa högre grupp (19 §).

Enligt de allmänna råden bör det vara en större brist om lasten inte är tillräckligt säkrad och kan förskjutas eller tippa. Det bör vara en farlig brist om lasten kan tappas så att det blir en direkt trafikfara (19 § allmänt råd). Helt osäkrad last är en farlig brist (bilaga 3 punkt 30). Enligt direktiv 2014/47/EU får samma uppföljning som vid andra större och farliga brister användas för brister i lastsäkringen (art. 13.3). Den innebär att bristerna ska åtgärdas innan fordonet används vidare på allmän väg (art. 14.1). I Sverige får fortsatt färd hindras enligt klampningslagen (14 kap. 15 § trafikförordningen).

På de tunga nyttofordonen i 4 § ska last som inte omfattas av standarderna ha ett lastsäkringsintyg. Lastsäkringen visas då med praktiska prov eller tekniska beräkningar, och intyget ska kunna visas för polis eller bilinspektör (12–13 §§). Enligt det allmänna rådet bör intyget visa vem som har utfärdat det, lastbäraren, metoden, utrustningen, friktionsfaktorn, säkerhetsfaktorerna och lasten. Lastsäkring enligt standarderna bör dokumenteras i ett lastsäkringsprotokoll som det i bilaga 2 (11 § allmänt råd).

Föraren kan få ordningsbot. Beloppen står i Riksåklagarens föreskrifter (2024:1084) om ordningsbot för vissa brott, bilaga 1A i lydelsen från den 1 november 2025 (SFS 2025:917). För förare av motordrivet fordon var de så här i november 2026:

• 3 000 kronor för last som kan utgöra fara för person (punkt 2.74).
• 2 000 kronor för last som kan släpa efter eller falla av, skada egendom eller försvåra körningen (punkt 2.74).
• 1 500 kronor för brott mot Transportstyrelsens föreskrifter om lastsäkring (punkt 2.74).
• 1 000 kronor för last som kan orsaka störande damm eller onödigt buller (punkt 2.74).
• 1 200 kronor för last som hindrar förarens sikt eller möjlighet att manövrera, och 1 000 kronor för last som skymmer lyktor eller körriktningstecken (punkt 2.71 och 2.72).
• 1 500 kronor för lastanordningar som inte sitter fast på föreskrivet sätt (punkt 2.75).
• 1 500 kronor för utskjutande last som inte är utmärkt vid svåra sikt- eller ljusförhållanden, och 500 kronor i andra fall. Det gäller både last framåt och bakåt och last i sidled (punkt 2.76 och 2.77).

Behövs utbildning eller certifikat i lastsäkring?

Inte enligt TSFS 2017:25, som inte ställer några utbildningskrav på föraren. Kravet på kompetens i 17 § gäller polis och bilinspektörer som kontrollerar, och när föreskrifterna talar om certifikat menas ett bevis för att utrustningen uppfyller kraven (6 §).

För yrkesförare ingår lastsäkring i utbildningen för YKB, där grundutbildningen, fortbildningen och de praktiska momenten beskrivs. EU:s riktlinjer är tänkta att också kunna användas som grund för fortbildningen av förare (EU:s riktlinjer avsnitt 1.1). Vill du testa dig finns frågor om lastsäkring, axeltryck och mått i övningsprovet.

Vanliga missförstånd

Vanliga frågor

Källor

• TSFS 2017:25, Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om lastsäkring och kontroll av lastsäkring på och i fordon
• Transportstyrelsen: Föreskriftsregistret, TSFS 2017:25
• Trafikförordningen (1998:1276)
• Lag (2001:559) om vägtrafikdefinitioner
• Direktiv 2014/47/EU om tekniska vägkontroller av nyttofordon
• Europeiska kommissionen: Europeiska riktlinjer för bästa praxis, Lastsäkring för vägtransport (2014)
• Transportstyrelsen: Lastsäkring
• Transportstyrelsen: Att lasta rätt
• Riksåklagarens föreskrifter (2024:1084) om ordningsbot för vissa brott, bilaga 1A (lydelse SFS 2025:917)
• Arbetsmiljöverket: Risker inom transport och kommunikationer
• IMO: IMO/ILO/UNECE Code of Practice for Packing of Cargo Transport Units (CTU-koden)
• TYA: Lastsäkring, lathund och branschnorm
• TYA: Lastsäkring-lathund (webbutik)

Mer om YKB

• YKB Kraven, giltigheten och utbildningen.
• Bli lastbilschaufför Vägen till jobbet som lastbilschaufför: C-körkort, ålder, läkarintyg, utbildningsvägar, avgifter och lön, med källor.
• Lastbilschaufför lön Lön för lastbilsförare enligt SCB, avtalets lägstlöner och OB, lön efter skatt, traktamente och lön i Norge, med källor.
• Bli busschaufför Vägen till jobbet som busschaufför: D-körkort, ålder, läkarintyg, utbildningsvägar, avgifter och lön, med källor.
• Busschaufför lön Lön för bussförare enligt SCB, löneplanen i bussbranschavtalet, ramtid och OB, timlön, lön efter skatt och jobbchanser, med källor.
• Kör- och vilotider Körtid, rast, dygnsvila och veckovila för lastbil och buss, med artikel till varje regel.
• Färdskrivare Vilka fordon som ska ha färdskrivare, förarkort och andra kort, symbolerna, nedladdning, kalibrering och sanktionsavgifter.
• Övningsprov 120 egna frågor med förklaring och källa.
• Priser Kursgivarnas priser, kontrollerade på deras egna sidor.

Kontrollerat 2026-11-08. Yrkesintyg säljer inga kurser och utfärdar inga intyg.